ikke engang tenke oss

DET VI VET - -

De var på månen men det meste
står igjen å vite, det meste
er u-oppdaget,
kan ikke forståes, kan vi ikke engang
tenke oss

- det meste
er i taushet, det vi vet
er en spurv, det vi vet
er et smett i en port,
en plutselig
regndråpe i øyet.

Rolf Jacobsen i samlingen
Liv laga 1991

en glede i øynene

Rekk meg dine savn
Gjør meg rik

Greier vi å stå i vår følelse, hva den enn
handler om - når vi frem til hverandre.
Holder vi ut i mørket, møter vi en dag
de andre som ble på post i seg selv
da det røynet på.
De har en glede i øynene som
stryker over oss som muntre kjætegn.
Det er den oppnåelige kjærligheten
som endelig hjemsøker oss.

Liv Haavik, i diktsamlingen
Ord i nød og lyst, Aschehoug, 1979

Liv Haavik var programsekretær i NRK, og blant annet hovedansvarlig for "Oss mennesker imellom".

leke hverandres leker

TIME FOR LEKSE

Kom - la oss lage ny geografi
fjerne grensene, åpne landene
gi vår verden en ny dimensjon

plante unge løker i vår nabos
hage, strø roser der alle går

riste av oss våre ufrie vaner
rulle ut flagget som løper
når en sårføtt vandrer kommer

frie som barn leke hverandres
leker og rope hverandres navn

Kom! la oss lære språket vårt
omigjen, helt fra grunnen av:

Hjerte betyr hjerte - vi begynner

Fra diktsamlingen, Være i hemmelig ærend,
ved Anbjørg Pauline Oldervik, Dreyer Forlag A/S 1988

Og som et apropos til hennes dikt, deler jeg et sitat av Dom Helder Camara:

Hvis jeg kunne,
gav jeg hvert barn
et verdenskart,
og, var det mulig,
en lysende globus...
Og jeg ville håpe
at barnets blikk åpnet seg
og at dets kjærlighet og omsorg ble vekket
for alle folk,
alle raser,
alle språk,
alle religioner...

27. juni 1971

Fra boka, Tusen grunner til å leve,
av Dom Helder Camara
Verbum forlag 1985

Dom Helder Camara var biskop i Brasil. Utrettelig har han engasjert seg for de undertrykte og fattige både i Rio og på landsbygda i nord-øst Brasil. I 1974 fikk han Folkets fredspris.

barndomen hela tiden en källa

Jeg må tilbake til Ylva Eggehorn, som jeg har presentert med etpar små biter i april 2011. I møte med hennes forfatterskap, har gjennkjenning og lengsler i meg blitt vekket - og siden ikke stilnet igjen.

I boka, Språk för en vuxen tro, 1986 er det utdrag i kapitelet "Det farliga barnet", som jeg vil dele:

"Men i det stora arbete, som varje människa bedriver, på att skapa en helhet av sitt liv, är barndomen hela tiden en källa, en drivkraft, en skatt av minnen som avger kreativ energi varje gång jag verkligen kommer i beröring med dem - som om dessa minnen innehöll en tid utöver sin egen, en profetisk laddning, en ström av läkedom under allt hopsamlat bråte i min tillvaro." (s. 31)

"Att vara som ett barn" - ja, det talar vi ofta och gärna om, inte minst i kristna sammanhang. Och fram manas bilden av det lyckliga, det tillitsfulla, det strålande barnet, barnet som tar världen i sin famn. Men hur många av oss har en förstahandserfarenhet av att vara ett sådant barn?.......

Men i stället för med förundran lever vi ofta med sorg och besvikelse över allt som uteblev. Vi går med spända nackmuskler, bär tunga bördor på skuldrorna och drabbas av oförklarlig trötthet. Så mycket smärta som härbärgeras i våra kroppar. 

......

Att bli osynliggjord, bli negligerad, "hållen för intet" - det lider båda rika och fattiga barn av. Att bli mätt med ett för litet mått, att bli förnedrad, avbruten, hindrad.

Kanske det är det allra svåraste för ett barn att förstå: att pappa och mamma, hur allsmäktige de än är, också en gång har varit små, maktlösa och behövande. Det kan ta ett helt vuxenliv för att verkligen inse att de stora och skrämmande eller fascinerande gestalterna från barndomen har varit lika utsatta som jag själv. Bara den förälder som minns, som känner av sin egen barndom, kan förstå på ett moget och levande sätt. Så är det också med vårt Upphov i tillvaron, med Gud.

Någonstans i vår teologiska tradition har gudsbilden förvrängts - från Honom som har medlidande med vår svaghet, därför att han känner den inifrån, till en blänkande, osårbar Hjälte, en Makt - och Moralväktaren som vill kontrollera och behärska oss." 

Ylva Eggehorn, i boja, Språk för en vuxen tro, 1986, Verbum förlag, Sverige

gåtene

UNDER DE OPPHØYEDE TEGN

Morgenen vekker meg, dagens diadem
blir satt på mitt hode:

Hvor kommer jeg fra
                Hvorfor er jeg her
                               Hvor skal jeg hen

diademets perlebue
gir min panne en renhet

Hva holder livsflammen evig vedlike?
gåtene er eliksiret, oljen

gåtene er vår banner

stille, under de opphøyede tegn
går hjertet til sin gjerning



Anbjørg Pauline Oldervik, i samlingen
Til fremtiden 1979

Hva rørte lett min arm

MOT ET LYS

Hva rørte lett min arm

streifet svakere enn pust

mine lukkede øyne

en usynlig 

nær min munn

Hvem merker med skyggefingre

mine tinninger

dreier mitt hode

som i en magnets felt

mot et lys

innenfor lyset

Anbjørg Pauline Oldervik, fra diktsamlingen LYTT, 1967

skjelvende

Siste nytt

Den nye pilegrimen
en ekte revolusjonær

parolen som før
elsk hverandre

men sangen er ny:

Vi lever - 
det er vårt offer
skjelvende ligger vi

i våre framrakte hender

Anbjørg Pauline Oldervik, i samlinga
Kime og Arr, Grøndahl og Dreyers Forlag AS 1992