Om meg

Bildet mitt
Lyrikk er næring for meg og jeg lar meg uten videre inspirere til å bli i en dialog der poesien får komme til ~ Poesi ble tidlig næring for lengselen ~ den åpnet en dør til noe inni meg og som jeg gjennom lyrikken fant anerkjennelse for ~

søndag 25. januar 2015

barndomen hela tiden en källa

Jeg må tilbake til Ylva Eggehorn, som jeg har presentert med etpar små biter i april 2011. I møte med hennes forfatterskap, har gjennkjenning og lengsler i meg blitt vekket - og siden ikke stilnet igjen.

I boka, Språk för en vuxen tro, 1986 er det utdrag i kapitelet "Det farliga barnet", som jeg vil dele:

"Men i det stora arbete, som varje människa bedriver, på att skapa en helhet av sitt liv, är barndomen hela tiden en källa, en drivkraft, en skatt av minnen som avger kreativ energi varje gång jag verkligen kommer i beröring med dem - som om dessa minnen innehöll en tid utöver sin egen, en profetisk laddning, en ström av läkedom under allt hopsamlat bråte i min tillvaro." (s. 31)

"Att vara som ett barn" - ja, det talar vi ofta och gärna om, inte minst i kristna sammanhang. Och fram manas bilden av det lyckliga, det tillitsfulla, det strålande barnet, barnet som tar världen i sin famn. Men hur många av oss har en förstahandserfarenhet av att vara ett sådant barn?.......

Men i stället för med förundran lever vi ofta med sorg och besvikelse över allt som uteblev. Vi går med spända nackmuskler, bär tunga bördor på skuldrorna och drabbas av oförklarlig trötthet. Så mycket smärta som härbärgeras i våra kroppar. 

......

Att bli osynliggjord, bli negligerad, "hållen för intet" - det lider båda rika och fattiga barn av. Att bli mätt med ett för litet mått, att bli förnedrad, avbruten, hindrad.

Kanske det är det allra svåraste för ett barn att förstå: att pappa och mamma, hur allsmäktige de än är, också en gång har varit små, maktlösa och behövande. Det kan ta ett helt vuxenliv för att verkligen inse att de stora och skrämmande eller fascinerande gestalterna från barndomen har varit lika utsatta som jag själv. Bara den förälder som minns, som känner av sin egen barndom, kan förstå på ett moget och levande sätt. Så är det också med vårt Upphov i tillvaron, med Gud.

Någonstans i vår teologiska tradition har gudsbilden förvrängts - från Honom som har medlidande med vår svaghet, därför att han känner den inifrån, till en blänkande, osårbar Hjälte, en Makt - och Moralväktaren som vill kontrollera och behärska oss." 

Ylva Eggehorn, i boja, Språk för en vuxen tro, 1986, Verbum förlag, Sverige