Ingenting är någonsin helt oföränderligt där människor rör sig...

Drömde att jag läste en bok om barn och mödrar i ett svältande Afrika. Där fanns teckningar och ord jag inte vill glömma:

 Plågade barn brukar krypa ihop på marken, de lägger sig på mage - alltid med armen och handen utsträkt mot mamma, för att nå hennes hjärta, känna hjärtslagen.

Det faller aldrig dessa barn in att mamma skulle kunna vara någon annan än den hon är.

De här barnen lever med i mammans förvandling från kapabel till hjälplös till utmattad, de följer varje steg på den vägen och växer redan före ett års ålder in i ett fruktansvärt ansvar för den person som skulle ge dem allt men inte kan ge dem något.
  
De blir äldre än sina mödrar; för de skall dö före dem.

Jäg grät i drömmen.

                                                                    *******

Kunskapskällor.
   Äntligen ett par timmar av stillhet och ljus, innan de andra har vaknat. Sitter på trappan, tidligt. Jag har gråtit av längtan efter vila. Och vila för mig är att få sträcka ut hela armen och handen för att känna Livets hjärta slå.
   G8-mötet: på ena sidan förnekandet, på andra sidan vreden. Makthavare mot demonstranter. Var och en med sitt ansvar. Vreden bultar på förnekandets dörr. Och något tränger faktiskt igenom, nya frågor kommer upp på G8:s agenda. Ingenting är någonsin helt oföränderligt där människor rör sig.
   Men under förnekandet och vreden rör sig sorgen, och kärleken. De djupaste kunskapskällor vi har. Där är vi alla födda.

Utdraget er fra essayen Kunskapskällor i boken Älska tappert och andra essäer, av Ylva Eggehorn, Artos & Norma bokförlag och Ylva Eggehorn 2003

Jeg vil gå i dialog med teksten av Ylva Eggehorn denne 1. påskedagsmorgen.
Kunnskapskilder er et ord jeg ikke har brukt før og vel knapt hørt før jeg møtte dette essayet til Ylva Eggehorn for endel år siden.

I boka Påskeengelene, av Bob Hartman med illustrasjoner av Tim Jonke, møter vi skytsengelen Kandriel og dødsengelen Sjakkat. De møtes gjennom et oppdrag de har fått, natt til 1. påskedag. De har ikke møtt hverandre før, og Kandriel, skytsengelen er overveldet over at dødsengelen han har hørt om og forestilt seg utfra oppdragene han hadde gjennomført, er slik:

Ingen sang. Ingen glød. Ingen glans. Knapt noe ved ham minte om himmel. Tvert imot var han tynn og trett - en liten grå mus av en engel.

Disse to engelene møtes i et oppdrag hvor instruksen er gitt skriftlig og skal leses først når de ser tegnet - tegnet viser seg å være kvinnene - kvinnene som sammen kommer til gravplassen.

I mellomtiden har englene ført en dialog der forestillingen skytsengelen Kandriel har om dødsengelen, har møtt motstand gjennom fortellingen dødsengelen gir. Kandriel på sin side har mange erfaringer av å ha
berget mennesker til stor glede og takknemlighet. Kandriel er opptatt av at oppdragene dødsengelen har hatt må ha vært vanskelige siden han er så liten og ser så kraftløs ut.

Sjakkat ristet langsomt på hodet. "Der tar du feil," sukket han. "Det å utføre oppdraget var enkelt. Et lite pust i ansiktet var alt som skulle til. Øynene ble glassaktige og hjertet stanset. Det som var vanskelig, var tankene deres - de tusen av sørgmodige avskjedstanker:

Kjære kone ... jeg får aldri se deg igjen.
Om forlatelse, mor. Jeg lovet deg å komme tilbake.
Voks opp og bli en god mann, min sønn.... Jeg vil savne deg.

Savn, det er det døden alltid handler om. Det er savn jeg husker best fra den natten. Og nettopp savn tror jeg også var det tyngste for Jesus og vennene hans."

Kandriel så på medhjelperen sin, og det han så, var sorg. Sorg lå omkring ham som et tykt skall, som holdt på å klemme Sjakkat i stykker.

"Jeg ønsker så inderlig," sa Sjakkat, "jeg ønsker så sterkt og indelig, at jeg en gang kan få et oppdrag hvor jeg ikke husker sorg og savn, men slik glede og takknemlighet som du så ofte opplever".

Som de sitter slik og skytsengelen må revurdere sine forestillinger om denne medhjelperen, får de plutselig øye på kvinnene - tegnet, og de henter fram den skriftlige instruksen.

Han åpnet rullen og leste høyt.

"Kandriel," begynte instruksen, "du gode og sterke skytsengel, som så inderlig ønsket å berge min sønn fra korset. Det lå ikke i din makt å gjøre. Det som nå ligger i din makt, er å rulle bort steinen. Lukk opp graven hans, og vis verden at han som døde på korset, er levende. Han er fri fra døden til evig tid!

Og du, Sjakkat, min trofaste tjener, dødsengelen, noen må fortelle disse kvinnene at han som de savner, er levende. Hvem kan utføre dette oppdraget bedre enn deg, du som fullt ut forstår deres sorg og savn?"

Boken er rikt illustrert og jeg vil ikke forsøke å skildre tegningene som sammen med teksten, gir oss bildene på hendelsen. Vi får oppleve dødsengelen få oppfylt sin dypeste lengsel.

"Og for evig og alltid var dødsengelen blitt forvandlet til livsengelen."

Utdrag fra boken Påskeengelene, av Bob Hartman, illustrert av Tim Jonke, oversatt til norsk av Vidar Kristensen, og utgitt på GENESIS FORLAG, Oslo 1999 Norge.

Hva er det som gjør at jeg holder sammen disse to tekstene? Jo, det har å gjøre med kunnskapskilder, og gjenkjennelsen av de menneskelige trekkene hos englene, sammen med erkjennelsen som Ylva Eggehorn formidler i en liten setning, som jeg gjør til overskriften på dette innlegget.

"Alle mennesker er mere enn det vi ser," var mottoet for en fjernsynsinnsamling for noen år tilbake. Menneskelig verdighet kan sjeldent sees med det menneskelig øyet, med mindre vi lar vår erfaring få være et indre øye.

Menneskelig smerte og umenneskelige vilkår kan gjøre oss ute av stand til å huske våre kunnskapskilder ~ der vi alle er født ~ inntil et bankende livshjerte ~ og som vår lengsel alltid vil strekke seg ~ gjennom gråten eller innestengt bak sorgen og savnet sitt panser ~

Vår verdighet er at vi er sett og gjenkjent av en sterkere livslengsel enn bare vår egen, og håpet knytter seg til at....

"Ingenting är någonsin helt oföränderligt där människor rör sig."